Feminism och arbetarrörelsen

Fortsätter debatten från förra inlägget.
Alex skriver

”Ja, man kan väl studera queerteori. Säkert kul och lärorikt men det handlar likt förbaskat om prioriteringar och därför anser jag att arbetarrörelsen även bör kasta genusteorin och rasifiering över däck och där kan den simma runt bland universitetsböcker och den postmoderna medelklassen.”

Det är ett intressant inlägg då det kan tolkas på ett flertal olika sätt. Betyder det att arbetarrörelsen inte ska vara feministisk och antirasistisk eller att den inte ska vara akademiskt? För det finns en betydande skillnad.

För visst är det så att kvinnor i dagens samhälle underordnas just för att de är kvinnor. Visst finns det en könsmaktsordning. Mäns våld mot kvinnor kan inte förklaras med marxistiska teorier. Det krävs feminism. Det finns orsaker till att ”utlänningar” inte har samma status på arbetsmarknaden som ”svenskar”.

Det är saker som arbetarrörelsen måste bemöta. Det tror jag att Alex håller med om. Men akademiskan? Behöver man ha genusanalyser för att se att det finns en könsmaktsordning? Behövs rasifiering för att se att ”utlänningar” är diskriminerade? Mitt svar är, Nej, det behövs inte, men det underlättar. Visst kan man känna i maggropen att vi inte är jämställda, men för att förstå behöver man en analys. Visst är det lätt att se att ”utlänningar” missgynnas men det krävs en analys för att förstå det.

Visst, det är inte säkert att genusteori och rasifiering är rätt analyser för att förstå det hela men det är förklaringsmodeller. Har man ingen förklaringsmodell kan man inte heller veta hur man ska driva politik för att förändra.

Däremot finns det en poäng i att det inte är analyserna som man driver. Det är givetvis politik för att motverka olikheterna som ska drivas. En feministisk, antirasistisk och socialistisk politik är det enda rätta för arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen kan inte vara reaktionär i HBT- eller miljöfrågor. Alla perspektiv måste rymmas inom arbetarrörelsens partier. Men alla frågor behöver inte vara de som drivs utåt, det är sant.

Frågan om en könsneutral namnlag är exempelsvis en fråga som visst är vettig men ingen som man bygger sin identitet på (om man inte är just ett postmodernt liberalt flummparti). Men att lägga motioner i riksdagen eller rösta för andras motioner om är vettigt. Det finns ingen motsättning mellan att tycka vettiga saker och att driva en radikal politik som arbetarklassen tjänar på.

För inte menar Alex och gelikar att vi helt ska strunta i att kommunals anslutna tjänar mindre än IF Metalls?
För inte menar Alex och gelikar att vi helt ska strunta i att Mustafa tjänar mindre än Pelle?

Andra bloggar om: arbetarrörelsen, feminism, antirasism

Kommentarer från förr:
JohanSays:
Ja, det där var också alldeles utmärkt skrivet, bortsett från användandet av ordet ”postmodern”, som inte betyder något i det här fallet heller.

Alex Says:

Du borde döpa om den här bloggen till ”Objektiv-Bengtssonblogg” ala Funebo. Jag har skrivit ett svar på dig nu.

MattiasSays:
Får säga att det är ett ovanligt fjantigt svar. Teroier är ju bra att ha, men när vi sitter och pillar på dem som fjortonåringar pillar på sig själva spelar de ju ingen som helst roll. Vi kan sitta och fantisera ihop den ena grejen efter den andra, men problemet är väl att folk tror på liberalerna och ser det som sitt ansvar att jobba för låga löner.
Man kan inte lägga en motion i riksdagen som tvingar folk att ändra sin identitet. Att sitta och mysa med våra teorier är väl just problemet för vänstern. Franska politiskt korrekta filmkvällar för en liten ”vänsterelit” eller styra upp caféet på Ungdomens Hus. Vilka prioriteringar skall en ung vänster ha? Inte menar herr Berglund att vi ska strunta i att folk inte lyssnar på oss längre?

För övrigt anser jag att Alex hoppar jämfota i galen tunna han också och så är jag sur för att du inte har länkat till mig…